Olsberg

 

Det är så overkligt coolt att det vi upplever här är Hildas vardag, vi är med om saker varje dag som vi aldrig hade fått se eller uppleva hemma, det är så fruktansvärt häftigt och jag älskar varje minut även om det också är ganska tungt ibland.

Vi har sett små barn som leker vid gatan, smutsiga och utan föräldrar i närheten. Vi har sett fattiga barn komma till skolan i trasiga kläder och med löss i håret. Vi har kramat barnen, lekt med dom, kittlat dom och försökt få dom att le. Vi har blivit omkörda av motorcyklar med väldigt varierande last, ibland 40 levande hönor hängande uppåner och ibland en levande gris i panik. Det driver omkring lösa hundar överallt och ibland får man ofrivilligt en som fotstöd när man äter. Det går lösa kossor ute på vägen, alltså PÅ vägen och ibland stoppar dom all trafik. Vi ser och hör ödlor, syrsor, grodor och gigantiska skalbaggar överallt. Vi åker tuktuk och flak i princip varje dag. Vi köper vårt vatten på flaska och mat från vagnar längs med gatorna. Vi smörjer oss med solkräm och myggmedel 17 ggr per dag. Vi pratar engelska med alla vi träffar. Vi ser familjer med spädbarn trängas på en och samma moppe, ofta inte mindre än 5 pers, gärna utan hjälm och med matkassar hängande i händerna. Vi träffar nytt folk varje dag från olika länder. Vi har träffat nya vänner, besökt deras familjer och fått äran att komma nära det verkliga livet.

Utöver allt detta har vi dessutom blivit erbjudna att bli delägare i en grisfarm i Kambodja, vad tycker ni, borde vi satsa?

 

Efter en tid i Kambodja så slog det mig att Hilda inte ens reagerar längre, vi satt i en tuktuk och åkte längs den skumpiga grusvägen till skolan som alla andra dagar. En kossa gick förbi kanske en halvmeter från oss och hon tittade inte ens på den, på något sätt gjorde det mig stolt, lilla världsvana människa!

 

Idag när vi kom hem till vårt rum och skulle gå in så ställde hon sig i dörren och sa lite irriterat "skynda er så inte myggorna kommer in". That´s my girl! :)

 

/M