Olsberg

Dagen till ära skulle vi ta oss det första doppet på den nya fina stranden White sand beach sedan vi har flyttat hit. Hilda har tjatat om detta sedan vi var här och tittade för någon vecka sedan, så förväntningarna vad höga och spänningen på topp. Att ”vår” nya strand skulle vara milslång och lagom djupt vatten så att Hilda själv kunde bada i havet, och dessutom nå ner till botten. Det var stort!

Väl på plats på stranden hamnade vi under ett vackert lutande träd, blickandes mot havet med sand mellan tårna. För att toppa upplevelsen ytterligare sprang jag och Hilda ikapp en strandförsäljare och försökte köpa en stor rosa luftmadrass, för det måste man har om man ska smälta in på den här stranden. Några prutningar och snyfthistorier senare hade vi kommit överens om ett pris och madrassen va vår. Allt var på topp. Under tiden hade Magda packat upp våra saker under det drömska trädet och detta skulle bli just den dagen då man säger  -Det här skulle man inte vilja byta mot ett snöslaskigt Sverige va? Höhö…

Då händer det. Det som inte får hända. Någon annan har fått syn på vårt träd, vår plats, vår dröm! Dom är dessutom 11 stycken i olika åldrar med varsin plaststol och fransktalande. Fransoserna tar i nonchalant kolonial anda och sprider ut sina stolar så gott det går. Helst ska stolarna stå på våra saker, eller åtminstone tillräckligt nära för att man ska riskera att få en fransos-tå i munnen om man lägger sig ner på sin sarong. När dessutom mellanbarnen börjar kliva över och springa mellan våra saker kände vi att det får vara nog.

Jag reste mig upp och vände mig mot den närmaste fransos jag kunde hitta och skrek på flytande franska –Va te faire foutre (Dra åt ….), samtidigt som jag ryckte undan stolen under rumpan på honom och slet den i stycken. Jag gjorde hål i den ena badleksaken efter den andra och önskade dom all olycka jag kunde komma på. Jag lyfte upp en bunt fransoser och slängde iväg dom, säkert flera hundra meter ut i havet där det är superkallt i vattnet och fullt med elaka fiskar…

 …så tänkte jag göra men istället så mumlade jag något nästan otrevligt på engelska och övergav vår plats för en trasig korgstol på ett strandhak med dyr och dålig mat. Sen gick vi hem.

Den svenska vreden är inte att leka med…

/En stukad John