Olsberg

Varning, nu kommer en irritation igen!

 

För lite mer än en vecka sedan så träffade vi en tjej här, hon var 25 år och jobbade i en liten shop som sålde kläder och småprylar. Vi gick in och tittade och hon började prata med oss, hon började klappa på Hilda och överösa henne med komplimanger. Hilda är antagligen blekast i hela Asien och folk här kan inte sluta titta och ta på henne, dom blir helt förtrollade av hennes ljusa hår, blå ögon och bleka hy.

Tjejen började sedan gömma det lilla som syntes av hennes egen hud, hon sa att hon var ful och att ingen Kambodjansk man någonsin skulle vilja ha henne på grund av hennes hudfärg. Hon bar långbyxor och långärmat, flera lager kläder, för att täcka sig mot solen (har jag sagt att det är ca 40 grader varm här om dagarna?).

Tjejen berättade också att hon lägger det mesta av sina intjänade pengar på produkter med blekmedel i för att få finare hy. Är det inte helt galet!? Vad är det för värld vi lever i undrar jag ibland!?

Den här tjejen var fruktansvärt söt, hon var liten och späd med långt mörkt hår och en gyllenbrun hud som vilken västerlänning som helst skulle vilja byta mot, men hennes självbild var helt förstörd. Jag vet inte hur många dollar den här personen i bästa fall lyckas få ihop på en dag genom att sälja souvenirer och tygstycken men oavsett är det helt fruktansvärt att hon känner att hon behöver lägga sina pengar på att bleka sin kropp för att duga och för att öka sina chanser att hitta en man i framtiden. Jag blir så arg på oss, allihop!

I västvärlden betalar folk dyra pengar för solarium, brun-utan-sol och spraytan, man vill desperat se solbränd och stekt ut året om och här gör dom allt dom kan för att täcka sina kroppar och man kan inte ens köpa en deo utan att det är blekmedel i skiten. Varför vill vi alltid vara det vi inte är? NÄR ska vi va nöjda?

Och ännu värre, många kvinnor gör all den här skiten för att "duga" åt en man.

 

Igår fick jag teckningar av mina fina barn i klassen, dom målade av mig, John och Hilda helt spontant och kom sedan och gav mig teckningarna som presenter. Jag blev lite chockad av bilderna, dom har målat oss som kungar och prinsessor, självklart hör det till när man är barn att måla prinsessor men det hela blev på nå vis så tydligt. Deras bild av oss är något att sträva efter och i deras ögon är vi nöjda och lyckliga, lyckade kanske till och med. Men är vi det? Eller är vi konstant lite missnöjda och giriga efter mer?

 

 

/Magda